Mitt sinnes öga har för en kort sekund öppnats Och blottats för evighetens mörker Och det slet och fördärvade under denna stund För tid och evighet en bräcklig själ
Jag har i tio år Tio förbannade år Balanserat vid ett fascinerande stup
Jag kan aldrig slita mig från dess rand Och jag vågar inte kasta mig ner
Jag längtar aldrig efter himmelen mer Bortom det blå döljs min Nemesis Jag söker mig inåt, till centrum Origo Min nedslagna blick balsamerar min själ
Så, nyfikna barn, titta inte för länge Och inte för djupt Upp mot skyarna
Jag försökte förstå och bli större än Gud Och evigheten svalde mig hel
Jag är fast övertygad om att himmelens blå Det fruktade blå Är dödens färg
Och oändligheten, döden, Gud och blå Är synonymer, samma fenomen
Så jag hatar Gud som jag hatar det blå Det oändliga blå som jag sökte örstå