I Snöstorps blomstrande dalar Vilar en man av principer Hans slutliga färd började vid min härkomst Och han klev av vid den ändhållplats Där min vördnad vattenöstes En fadersgestalt och trofast livskamrat Lämnat kvar ett bottenlöst vemod Minneslunden omfamnar honom i sin älskade vila
Frånvaron breder ut sig Genom kvav luft och uppväckta eldstungor Och där står jag, så svarslös och isbelagd Med en hand på mina tunga axlar Med mina blanka, blå ögon blickar jag ut Över vilostaden för allra första gången
Tillbaka till hågkomstens gåvor I vaga minnen En enslig tår från min högra kind Dunstar bort i sensommarkvällen Jag plågas av ett hopp att omfamna Det själsliv som gick förlorat Det som en gång kunde förväntas gro Frodas slutligen i mitt bröst
En sargad barm som nu åtrår sig mer insikt Fick aldrig en chans Jag lämnar min infantila vagga bakom mig
Frågorna finner lugn i mig Och svaren jordfästs och förmultnar Tills frågorna går upp i rök Dyker sanningen äntligen upp Med min brinnande livstråd Ska jag förfärdiga upp ditt ljus På samma vis som du stred Genom det smärtfyllda mörkret