Träden är tomma på löv, till synes livlösa. Parken är kall och grå, gatulyktorna skiner av melankoli. Passerande folk smälter in bland de sorgsna träden. Precis som löven faller de allt längre ned, vareviga dag kommer de allt närmre livets förfall. Vem sade att gräset är grönare på andra sidan? Det är fan lika förjävligt överallt. Tårar faller hand i hand med höstlöven. Misär finns överallt, sprids genom dessa jävla snöflingor. Den kalla och ångestfyllda vinden slår mig i ansiktet, likt en isig snöboll. Jag orkar inte med ännu en vinter med denna kyla, denna iskalla ångest. Det är is på vattnet. Jag undrar om det håller för mig..