det blev som du sa till slut den sommarn kom och försvann du fick din diagnos och jag fick min
du sa att det var synd att vi inte visste dom här sakerna om hur vi själva fungerar tidigare och när du sa det så hade jag svårt att hålla med dig om det
och är inte det sjukt nu när jag idag snart ett år senare har svårt att inte tänka på det
det var inte så att jag slutade älska dig jag bara förlorade allt hopp det gjorde så ont att såra och bli sårad så jag bara stängde av mig själv
jag antar att jag har funnit en trygghet i detta att upprepa mina misstag för mig själv
och jag antar att det är själviskt att placera dig på denna deppiga piedestal
men det är genom smärta som jag kommunicerar som bäst så här är allt jag kan ge dig - ett ärligt förlåt