Nu löser solen sitt blonda hår i den första gryningens timma och breder det ut över markens vår där tusende blommor glimma.
Hon väter det tankfull i svalkande dagg, i blommornas fuktiga gömmen, hon lossar det varligt från rosornas tagg, men tveksamt, förströdd, som i drömmen.
Hon låter det smeka skog och äng, hon låter det fara för vinden. Nu smeker det barnen i deras säng och de gamla på skrovliga kinden.
Men hennes tanke är borta från allt; vad kan denna glädje väl båta? Hon drömmer bland stjärnor som tusenfalt förstora det levandes gåta.
Hon löser sitt hår och breder det ut i morgonens saliga timma; och drömmer bland världar som gått förut och nya som längtande glimma.