På bergets topp i uvgestalt stå Omma. En ruvare i mystick form av visheten i dess värld. Vid berfets fot i skepnad grå stå Omma. En väktare i skuggorna, herdinnan av släckta liv.
Se hon dansar med älvorna i skogen och på ängarna. Varken kvinna eller uv, hon är dimmornas drottning.
I snårens skydd i daggens dräkt stå Omma. Gudinnan från en tid som flytt, ett väsen i töckenskrud. På dunkel stig i kropp så vän, stå Omma. Med lönndoms lusts fsåtlighet vandraren så ska snärjas.