I nattens nordanvind Ett stål ett skri, ett töckens lugn Sprider sig fjärran kring. (aaah aah aaah) Mossa tung och röd, En spegelbild i dolkens egg Djupt i livets svalnande glöd. (aaah aah aah)
Skridande i mörkret fram, Vedergällning med dystra fjät. Hämndens drottning i jungfruhamn Av oförätt hon ej förlät.
Höstens löv likt hennes tårar Faller mjukt i skogens stillhet. Månen är det enda vittnet Till svarta änkans värv. Bröllpsklänning nu trasor grå Av tidens tand till en själsfördärv. Hjärtats baneman är offret För svarta änkans värv.
Genom strilande regn Följet vandrar lågmält fram Mot sorgens dignande hägn. (aah aah aah) Mot en kall svart jord Sänks så kistan vördsamt ned Under psalmens sista ord. (aaah aaah aaah)
Minnena tynar ej, likt ett ärr de bestå. Att lindra svärmod kan jag ej mig förmå. Himmelen tröstar ej denna modstulna själ. Min djupa vånda när mitt egna farväl.
Mörkret demoners gäckande kall, En bris av lättnad på nattens rand. Driven mot branten och plågornas all Med kalla stålet uti min hand.
Skridande i mörkret fram, Vedergällning med dystra fjät. Hämndens drottning i jungfruhamn Av oförätt hon ej förlät.
Höstens löv likt hennes tårar Faller mjukt i skogens stillhet. Månen är det enda vittnet Till svarta änkans värv. Bröllpsklänning nu trasor grå Av tidens tand till en själsfördärv. Hjärtats baneman är offret För svarta änkans värv.
Bröllpsklänning nu trasor grå Av tidens tand till en själsfördärv. Hjärtats baneman är offret För svarta änkans värv.