där stod han så resligt den bergakung från norr med ett trånande sinn En ungmö från bygden han snärjde till sin borg med sin trolldom
Och jungfrun hon rider med vinden i sitt hår så fager och skön som en älva Stjärnor de tindra på vägen hon skall fram i lönndom hon möter sin kära
Hon faller i dvala med ögonen av sten i hans kyliga famn Hans galdrar är starka, i tusende år är hon fjättrad
Om afton hon klär sig med gyllene behag ty hon fägnar sin kung I mörkaste kammarn hon ämnar att stå brud med sin bergakung
The Mountain King
there he stood so tall, the mountain king from the north with a yearning sence a maid from the village he snared to his halls with wizardry
and the virgin she rides with the wind in her hair as fair and beautiful as a fairy the stars they twinkle on the path she travels in secret she meets her beloved
she falls into lethargy with eyes of stone in his cold embrace his magic is strong, for thousands of years she will be fettered
at sunset she dresses with golden delight to honor her king in the darkest chamber she attends to stand bride with her mountain king