Gynnsamma vindar för mig ut i gryningen bort över havet far jag nu, då jag ser skogsbeklädda åsar inåt land där väntar du mig än, kära vän
Havets ljus ömsom tindrar kallt så som bränningens vilda språng följer den våg som skall fjärma mig bort från dig i nordanskog där lämna jag min börd tills visdomens skördar står himmel och hav åter falla mot envars grav
Stormen den dånar och vindens klagan tjöt vågorna sköljer mot kallfruset hjärta jag frös, frös....
Marelds sken speglar livets färd som nu vaggar i fjordens famn känslornas svall grips av längtan till fjärran land träder in i tordöns mörka rum ty ett rike av bister köld förtappelsens stund att besvärja en urkrafts gud
Stormen den dånar.......
Storm, storm i mitt hjärtas brunn stormen är vindens strid strid över havets vidd köld genom märg och ben frostiga andetag hårt piskar regnet mig
Härskri hörs i stämmorna från nord i den skärande vindens rop ett rasande hav i dess boning jag tappert far avgrunds djup en förnimmelse av död med jagande käftars törst av urminnes hävd att få stilla sitt lystna rov