Han la sig sakta ner så tung med gråten i sin hals, han tyckte höra röst i rum, men där fanns ingen alls. Han fyllde kroppen sin med möjd, hans ögon sjönk ihop, för att åter födas i en dröm till hjältars glädjerop.
Där brinner jag förutan glöd, där växer jag mig stark, brynjan min får motstå slag å aldrig tar jag mark. Kärlek till vårt fosterland ger kraft och mod till män. Heder till vårt kära folk där eldar brinner än.
I stilla mörker väntar han, där månen kastar sken. I ensamhet han lider ont å hjärtat känns som sten, från händer rinner blodet tjock han faller tungt ihop. Blommor föds och blommor dör, hör hjältars sorgerop.
Där brinner han förutan glöd, där växer han sig stark. Brynjan hans får motstå slag och aldrig tar han mark, Kärlek till hans fosterland ger kraft och mod till män. Heder till vårt kära folk där eldar brinner än.
Hans sorger funnit frid i jord, en hjältes grav han skänks En sista sång bär vinden bort, i regn en viskning dränks. En resa lång jag ändat nu, min kropp den sjönk ihop, livet gav och livet tog hör hjältars sorgerop.
Där brinner jag förutan glöd, där växer jag mig stark, brynjan min får motstå slag å aldrig tar jag mark. Kärlek till vårt fosterland ger kraft och mod till män. Heder till vårt kära folk där eldar brinner än.
Där brinner jag förutan glöd, där växer jag mig stark, brynjan min får motstå slag å aldrig tar jag mark. Kärlek till vårt fosterland ger kraft och mod till män. Heder till vårt kära folk där eldar brinner än.