Far och mor i grinden När jag kom och tog farväl. Bilden av dem bär jag i mitt hjärta och i min själ. Varje natt far jag tillbaka och vägen blir allt längre till landet långt bort och länge sen
Där vi gick så tätt tillsammans i skymmningen som fästfolk under ungdoms åren Ljusa kvällar om våren
Sorgen som jag känner den kan ingen här förstå. Herre tag mig åter, låt mig se det jag saknar så. i min tanke far jag ständigt tillbaka men jag når aldrig landet långt bort, och länge sen där vi viskade tillsammans i skymningen på bänken invid törnrosnåren. Ljusa kvällar om våren.
K: Om du vill att Gud ska flytta dig tillbaka till Sverige. Ja då sträcker jag ut armen, håller kvar dig hos mig.
Kr: Så du hörde vad jag bad om?.. K: Jag har frågat mig länge, vad du saknar och nu vet jag att du längtar tillbaks
Jag har spart nånting som jag vill du ska se.
Kr: längtar aldrig du liksom jag efter vårt gammla hem...
Båda: ...och våra kära...
K: Någon gång kan det hända men de här får mig att minnas varför vi gav oss av.
Kr: Annas gamla kängor
K: Våra barna ska tacka oss två en gång Kristina För att vi tordes flytta
Kr: Du menar det?
K: Jag har ett förslag som jag tror kan trösta dig lite grann Jag tänkte be att din far skickar hit några kärnor från apeln därhemma vid Här kan du sedan plantera ett träd. Det blir din egen apel.
K: Våra barns ska alldrig känna längtans vånda och ve. Inga klara syner från mitt förgånga ska doms se De ska aldrig fråga sig om det knoppas eller blommar I landet långt bort, och länge sen Inte höra ljud av skratt i symmningen Som ekon i från barndomsåren