Jag vantar vid min mila medan timmarna lida, medan stjarnorna vandra och natterna ga. Jag vantar pa en kvinna fran fardvagar vida den karaste, den karaste med ogon bla.
Jag tankt mig en vandrande doftande blomma och dromde om ett skalvande gackande skratt, jag trodde jag sag den mest alskade komma genom skogen, over hedarna en snotung natt.
Glatt ville jag min dromda pa handerna bara genom snaren dit bort dar min koja star, och hoja ett jublande rop mot den kara. Valkommen du, som vantats i ensamma ar.
Jag vantar vid min mila medan timmarna lida medan skogarna sjunga och skyarna ga. Jag vantar pa en vandrerska fran fardvagar vida - den karaste, den karaste med ogon bla.