Livsnekad - Fobisk Sälta | Текст песни

• Тексты песен
• Livsnekad
• Fobisk Sälta

Jag är förlorad mellan nattsvarta stränder
Och vrålande avgrunder ute till havs
Dessa brutna master och sönderslitna segel
Har lett mig allt djupare ut till stormande vatten

Framtiden är oviss, men jag tynar bort
Likt den bleka solen bortom dimmorna
Detta skrov är vätat, men ej av böljande blå
Utan av blodrödaste aversion till livet

Verkligheten är det helvete som hemsöker mig varje natt
Misstron inför välmening är min defekt, mitt sociala handikapp
Denna sjukdom är kronisk, det har aldrig funnits någon bot
Jag har alltid känt såhär, mitt tillstånd är permanent

Acceptansen ska komma när vattnet börjar ta sig in
När lungorna fylls till bredden med menlöshet
Det är då alla obesvarade frågor skall besvaras
Det är då andetagen äntligen dör ut
Det är då det sista andetaget befrias

I ett sista desperat försök att fånga upp vind
Och att försöka styra kursen in mot land igen
Så sväljer både skräcken och vågorna mitt allt

Låt hennes vaggande söva mig till slut
Sluka mig och föra mig till min vattenfyllda grav
Få känna hur allt upphör, inte just för stunden utan för all framtid
Låt hennes djuphavsgrav söva mig till slut, lugna mig och föra mig hemåt igen
Få känna hur allting äntligen ger efter, att min livslånga kamp äntligen nått sitt slut

Känn ingen saknad, känn ingen ilska
Sörj ej det oundvikliga som hända skall
Vi föddes alla endast för att dö
För att lätta ankar från livets hamn

English:

I am lost inbetween pitchblack shores
And roaring chasms out to sea
These broken masts and torn sails
Has lead me further out to stormy waters

The future is uncertain, but I'm fading away
Like the pale sun beyond the mists
This hull is wet, but not from the blue billowing waves
But from an utmost blood red aversion to life

Reality is the hell that haunts me every night
Misbelief towards good intention is my defect, my social handicap
This disease is chronic, there has never been a cure
I have always felt like this, my condition is permanent

Acceptance shall come when the water begins to seep in
When the lungs are filled to the brim with pointlessness
It is then that all unanswered questions shall be answered
Is is then that the breaths finally die out
It is then that the last breath is set free

In a last desperate attempt to catch wind
And to steer the course towards land again
The horror and the waves swallow everything I have

Let her cradling put me to sleep at last
Devour me and bring me to my waterfilled grave
And feel how everything comes to an end
Not just for the moment, but for all eternity
Let her deep sea tomb put me to sleep at last
Calm me and bring me back home again
And feel how everything finally lets go
That my lifelong struggle has finally reached its end

Feel no regret, feel no anger
Do not mourn the inevitable which will happen
We were all born only to die
To set our sails out from the harbors of life

Livsnekad еще тексты