Maahiaiset, det skygga skogsvarelser såsom samen trivs inte där, varest livet avvikit från den gamla. De finner inget behag i att vistas i bygder, där människan ständigt sliter och släpar utan att någonsin stanna upp för att erinera sig fludda tider
De trivs inte där människan älvas i brinnande brådska, vänder allting ut och in, rör upp jord och marker såsom i vredesmod. Ty de underjordiska varelser trivs blott i sådana trakter där de gamlas andra ännu lever, utan yxans åverkan.
Själadöd vi många är, syndare vi många står. Smärtan vi alla bär tär i alla år. Mitt hjärta det bankar i det osägbara tankar.