Dina ögon är som knivar, dina ögon ser i mina, och jag glömmer vem jag är och vem jag var. Men var gång du sänker blicken kan jag känna hur du sticker mig i hjärtat med ditt svarta hat.
En hästhov kan jag räta jag kan böja en kopekslant och jag fäller oxar med ett enda slag. Men att tämja dig, det kräver lite mer än hårda nävar, och behålla dig, det klarar inte jag.
Var jag den som fick bestämma, ja då skulle vi bli hemma, men du sticker ut så fort du får en chans. När jag kommer hem på kvällen får jag gå på skumma ställen för att kolla var du gömmer dig nånstans.
Jag har tröttnat på att springa efter dig var ledig timma, jag har köpt mig en cykel som är blå. Jag hör lastbilsbromsen skrika, och jag vaknar på kliniken, men du kommer aldrig hit och hälsar på.
Doktorn sövde genast ner mig och börja operera mig, i sex dar skar han i mig med sin kniv. Men jag lever än, mitt hjärta, fast jag grät av sorg och smärta, för en sån som du riskerade jag mitt liv!
Ja, din blick, den är som kniven, men snart blir jag utskriven, du kan gömma dig, jag hittar dig ändå. Då blir du den som får lipa, för min rakkniv ska jag slipa, jag ska raka av ditt hår, varenda strå!