En ondskans essens över Guds land, likt ett brustet hjärta som aldrig återfanns En mörk gryning stiger igen, med en kniv genom själen finner han sitt hem Med hat i blicken släpper han aldrig hennes hand, från öknen ler Ra i sin gudomliga sand Vansinnesvisor spelas utan slut, den oskyldiga flickan överrumplas med ett tjut
Med gråten i halsen och pistolen i munnen, minns han glädjande sin kärlek svunnen En kärleks besatthet blir till en livets klagan, dröm er igenom sagan Verklighetsflykt i en inkarnation, förstör era liv och hoppas för en reinkarnation En längtan till dödens prakt, en längtan till att fly undan ångestens makt
Underkastelse till vansinnets land, även Guds plan har en rand Med sorg i blicken och Kaos i sin själ, funderar filosofen över livets skäl Han tänker 'Vi med ett liv så rått, plågas så hårt för att åstadkomma något så smått' De dödas gastar i Kosmos sörjer, vem målar sin värld för att ha den i färger?
Jag sluter mina ögon för att aldrig mer se, jag blev den blinde som levde i ve Reflektionerna sätter min framtid i brand, när ingen är här och håller min hand Ett allseende öga bländar mina steg, jag skrek ut mitt hat, jag blev han som teg Adjö min flicka, jag står vid din grav, vi möts väl någon gång igen i tomhetens hav
Visste du att smärta kan inkarneras i skrik? Jag ignorerar världen runt mig, vartenda ord varenda jävla pik Sekhem Em Pet, min själ hör hemma hos dig, där Khenty-er-irtys öga är blint Nefehor, ditt ljus skall aldrig mer blända mig, när jag rest mig ur Harsiesis labyrint Ingen demiurg kan hålla mig från dig, din tid är över rê, jag är inte längre din lakej
De väntar på mitt sista fall, där sorgen är mitt sista kall Där döden är mitt allt, i en värld som är så kall Där rädslan är stor, där förvirring är som klor Där gråtens eko är för evig, och allt som varit återblir
Låt mig färdas genom Kosmos under en nanosekund för att sedan radera mig ur historians gång