När natten blickar mot gryning och månen bytes mot sol En rungande hymn, över jordhålors ymn Så tystnar den spelande Näckens fiol
Då fryser hela naturen ty det ilar längs dess rygg Ur det mörka hål, ett flammande bål där lindormen, urgammal slumrat trygg
Dess sinne är präglat av ondska och underjorden den styr Ur lindormens nos, ett svavelklätt os där brinnande, vredgat etter nu pyr
CHORUS: Med ett skal bepansrat av hårda fjäll som simpelt krossar svärdets klinga Lindormen träder på stenprydd häll lyfter sakteligen sina vingar Beger sig ut över dimmornas dok Uti morgon, disig, tung och gräll Drar svansen efter sig likt ett ok Som skrapar vasst likt en skalpell
Nu flyger den över dess himmel som är bortglömd för all tid Där skog och sjö, och vind och snö i hundratals år har vilat timid
Ett förtrollat sagoväsen som slumrat i dess hål Men den rungande hymn, över jordhålors ymn åter har väckt dess bävande vrål
Nu måste du galdra trollsång du bidande, resliga skald Ett kväde så blid, över dalgång och lid; sålunda lindormen äro befalld
CHORUS: Med ett skal bepansrat av hårda fjäll som simpelt krossar svärdets klinga Lindormen träder på stenprydd häll lyfter sakteligen sina vingar Beger sig ut över dimmornas dok Uti morgon, disig, tung och gräll Drar svansen efter sig likt ett ok Som skrapar vasst likt en skalpell
Nu draken drömmer stilla av skaldens galdersång En sövande ton, ifrån bergets tron och lindormen slumrar åter en gång