jag satt häromdan' och jag läste min tidning en dag som så många förut och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som en efter en har tatt slut
då såg jag en bild av en flicka med en skadskjuten fågel i famn hon springer iväg genom skogen så fort som hon någonsin kan
och hon springer med bultande hjärta hon springer på taniga ben hon bönar och ber, hon hoppas och tror att det inte ska vara för sent
flickan är liten, hennes hår är så ljust hennes kind är så flämtande röd kråkan är klumpig och kraxande svart om en stund är den alldeles död
men flickan hon springer för livet med en skadskjuten fågel i famn hon springer mot trygghet och värme och för det som är riktigt och sant
och hon springer med bultande hjärta hon springer på taniga ben för hon vet det är sant det som pappa har sagt att finns det liv är det aldrig för sent
jag började darra i vånda och nöd jag skaka' av rädsla och skräck för jag visste ju alldeles tydligt och klart att det var bilden av mig själv som jag sett
för mitt hopp är en skadskjuten kråka och jag är ett springande barn som tror det finns nån som kan hjälpa mig som tror det finns nån som har svar
och jag springer med bultande hjärta jag springer på taniga ben och jag bönar och ber, och hoppas och tror att det inte ska vara för sent
för mitt hopp är en skadskjuten kråka och jag är ett springande barn som tror det finns nån som kan hjälpa mig som tror det finns nån som har svar
och jag springer med bultande hjärta jag springer på taniga ben och jag bönar och ben, och hoppas och tror att det inte ska vara för sent att det inte ska vara för sent...