Sveriges Radio - René Vázquez Díaz läser Yukio Mishima 1 | Текст песни

• Тексты песен
• Sveriges Radio
• René Vázquez Díaz läser Yukio Mishima 1

Kan en våldsdyrkande författare ha någonting övertygande att säga om livet? Yukio Mishima föraktade kvinnor, han ansåg att demokratin måste avvecklas och att det japanska kejsardömet med våld måste återinföras. Mishima visste en hel del om grupptryck, förakt för svaghet och sadistisk brutalitet. Men hans förmåga att inträngande och på ett mångsidigt sätt återge komplexa tillstånd utesluter alla ensidiga politiska förenklingar eller propagandaklichéer. Det är som om Mishima befann sig i en ständig och hemlig livskris, som han emellanåt trädde ur för att handskas med verkligheten utanför. Och det gjorde han med stor stilistisk originalitet och ett på samma gång precist och poetiskt språk där de allra finaste sinnesförnimmelserna avslöjas.

Mishimas barndom var präglad av en far som föraktade känsloyttringar, älskade hård disciplin och som förbjöd honom att skriva. Som barn var han en bräcklig pojke i en svag kropp med homosexuella böjelser. Som vuxen tränade han upp sig och förvandlade sin kropp till ett vapen. Han blev högerextremist och grundade en ultranationalistisk sekt med patriotism, våld och hat mot demokratin som inriktning.

Sjömannen som föll i onåd med havet ingår i Kulturrådets serie Alla Tidens Klassiker och handlar om Noburo, en japansk pojke på tretton år. Hans mamma, som heter Fusako, är en bildskön och sofistikerad ung änka som äger en lyxbutik för kläddsnobbar. Noburos far dog när han var 8 år och nu tillhör han ett gäng ungdomar som lyder under en översittarpojke kallad chefen. Det är frågan om privilegierade ungdomar ur den välsituerade samhällsklassen. Bortskämda av sina mödrar och förtryckta av sina ofta frånvarande fäder uppfostras de att vara hårda, noggranna, kalla, effektiva, metodiska och djupt egoistiska. De är framgångsrika i skolan och de aningslösa lärarna öser beröm över dem. ”Chefen” är iskallt föraktfull och utövar en järnhård psykologisk kontroll över sitt pojkgäng. Han har avskaffat deras namn och kallar dem vid nummer. Noburu är nummer tre. Chefen personifierar en avhumaniserad syn på livet och människorna. Hans syn på döden, som de dyrkar som enda utväg ur en förljugen och innehållslös tillvaro, påminner om de spanska fascisternas under inbördeskriget som skanderade Viva la muerte!- länge leve döden!. I likhet med Mishima är chefen besatt av död och dödande.

Deras uppgift som unga pojkar är att avslöja de vuxnas livslögner och förverkliga sig själva genom den renaste av alla bragder: misshandel och mord. Det är det enda som kan få dem "att få makt över tillvaron". Att se döden ta över ett liv är för dem att uppnå ära och självförverkligande, men också ett depraverat sätt att lindra känslan av intighet, isolering och ensamhet. Erotiken har de kommit i kontakt med genom pornografiska bilder, och chefen vet med sig att alla sexuella handlingar är äckliga gester mellan avhumaniserade köttmassor, värda det djupaste förakt. De är hunsade av ett sjukt samhälle som de upplever som falskt och människofientligt. Under en yta av samhällsbevarande och korrekta ämbetsmän, jurister eller affärsmän, kommer de att bli hemliga förövare mot sin nästa, fyllda av missaktning och agg mot sig själva och hela världen.


Sveriges Radio еще тексты