En dag om våren gav ni er av För all slåss mot ryssen bortom ett hav Du var så stolt, med lysande blick Jag såg efter er länge, mot hamnen ni gick
Tiden den gick och allting var tyst Från kriget i öster hördes inte ett knyst Men rykten kom som sa att allting gått fel Att ni hade offrats i stormaktens spel
Åh Anders Gråben var blev du av? Tagen av ryssen, i strängt förvar? Men hjärtat mitt säger att du lever än Smart står du på trappen det har jag på känn
Men Anders jag känner att du andas så tungt Hjärtet det slår, men slagen gör ont Du ränner om natten över islagda sund Du plågar mig Anders jag får inte en blund!
Vad är det som hänt, varför lider du så? Du ylar om natten, jag kan ej förstå! Kärringens förbannelse i stuga så kall Men Anders, skynda dig hem i alla fall!
Åh Anders Gråben vart bär de hän? I varulvens päls, på håriga ben Men hjärtat mitt säger att du lever än, Snart står du på trappen det har jag på känn.
Du är dig ej lik, men är ändå du? Åh kom Anders, kom, jag botar dig nu! Från kärringens förbannelse kan du ej fly, Men skynda dig hem för här kan du bli kry!
Men så dag, allt kändes tomt Över bergen ekar ett skott så dovt Från grannbyn hörs rykten om en märkliger varg Som i stunden han dog, blev en man
Åh Anders Gråben nu kommer du hem Dragen på medar av åtta ben Och hjärtat mitt, det har slutat slå När på trappen din kista nu står...