Min skräck har befog Nattens försök att förtränga skapade endast mer lidande Känner mig sjuk Det kliar i mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen
Blandade känslor av lycka och totalt mörker dansar i mitt inre Vad är meningen med allt detta? Varför känns maten jag stoppar i min mun som bränsle? Bränsle till denna plåga som kallas livet
Apatin sliter i mig Orkar inte längre, vill bara explodera över världen För att visa min slutgiltiga avsky Eller borde jag säga kärlek?