Låt mig välkomna dig in längst in i tomrummet för jag har tröttnat och orkar inte mer En vass kniv i handen så öppna dörren nu du kallar det befängt, men för mig är det allvar det vet du för det hänger i luften
Ursäkta, minns du mig? Nej jag skulle inte tro det du känner nog inte igen ett maskerat ansikte tillbaka för vedergällning med vansinniga röda ögon Här slutar det inte i ordklyveri eller utskällningar dödsfall och överfall knivhugg och våldtäkt kidnappningar och tortyr Jag jagar dig efter döden inte ens din själ går säker för jag slutar inte förrän allt ljust är släckt
Känn min hängivenhet i detta lugn före stormen varje dag känns så tung så ett stundande självmord är så mycket mer än fantasier tankar och tomma ord i vilka jag inte längre känner igen mig För insikt kräver mer än förståelse intensivt för den otålige givande så länge den enskilde står på sig belönad med ett taktiskt allseende vilket förklarar ett psykotiskt beteende så det är bara att släppa idén ja, det kallas allvar jag förstår inte mening av "förlåtelse" För medan jag gräver grav efter grav funderar jag över om skillnaden ens är så stor mellan spräckta vener och brutna löften?