Ursprungsrösten sjunger sin självsäkra visa Och blåser ut ljusspelet I askens skrud Till en lövbädd där det så lämnas att förlisa Medan sommardrömmar skingras mot fjärran longitud
Med ömmande kinder möter jag vinden Som ömsom smeker och piskar mitt liv Och blickar mot dess hjärtpunkt intill vygrinden Horisonten, som komponeras av ett fjällmassiv
Vindögat vänder sig mot havet Som blåses sönder till ett diffust dis Vindögat är födelsenavet Bortom vågbergens skumvita paradis
Här föds du av luftströmmars omvandling Med en blick som sargar molnens karavan Likt en formlös ande som genomgår en förvandling Från fridfull bris till rasande orkan
En ursinnig virvel blir skylinjens dekor Den snärjer sjö och urtidshav Och mässar som alt, sopran och starka tenor I stormflodens förtrollande och hesa oktav
Vindögat vänder sig mot havet Som blåses sönder till ett diffust dis Vindögat är födelsenavet Bortom vågbergens skumvita paradis