Woods of Infinity - Kärlek och Vänskap | Текст песни

• Тексты песен
• Woods of Infinity
• Kärlek och Vänskap

Jag satt för en stund sedan i full irritation och i kvävande
syrevrist i bastun och betraktare ollonkanten som
syntes genom förhuden. Deprimerad och så obalanserad tänkte jag vad som någonsin ska kunna bli till ur min bleka, tama kuk? Ingen hora i världen skulle väl i sunttillstånd låta mig tömma min sperma i hennes urinsår? Knappast! Jag har redan tänkt ut att enda stättet att få fram mina demonembryon skulle vara att
våldta en psyktiskt svag flicka och sen under
grova hot om, minst sagt dödliga, vedergällningar
tvinga henne att födä mina gullungar.
Ondskan skall fortskrika. Min vilja kommer att bli.
Det finns ingen kärlek. Det människokreaturet upprepande uppfattar som kärlek är egentligen en stor svaghet.
En idiotisk lögn, skapt att förvilla den taktiska
människan. Flickvän? Haha. Vilket skrattretande
nonsenstrams.

Kamrat, oj vad fint. Alla vänner är ifrågsättande,
konvexa yngelhjärnor placerade av villfarensens
oljeinsmorda hand, i falskhetens perfekt utförmande fåtölj.
Fortfarande flagnande av Herrens sädpolish.
Whiskeyn river mig obönhörligt i halsen.
Rinner ner och gör strupen levande.
Pillar i fumlighetens och målmedvetehedens komplicerade nyckel i hjärnan oförgätna utrymmen.
Släpper ner mig i förvirringens men samtidigt den
definitiva klarhetens pyramidgångar.

Kom, alkohol. Du cellutplånare. Som får mig att se
mitt liv som det är. Du ljuger inte. Min hjärna kan inte
ljuga för mig själv? I bastun - jag undrar tomt hur mitt
fortplantningsorgan kommer att ligga i min likkiska eller
hur den kommer att luta när jag skjutsas in i
krematorieugens eld.

Får en makaber, men förtjustande, idé. Kanske kan jag
innan min död av en söt flicka ordna så att min absurda,
skrynkliga, krympta hjärna kan förtäras av henne och
hennes väninnor mot en summa pengar. Kanske inte.

Evigt oförstådd.

Jag är motbjudande, osocial, hjärnskadad, schizofren,
personlighetsklyven, oälskad, odiagnosticerad.
Ett fall i en folder i en journal.
Psykologer, terapeuter, anhöriga, och obducenter, hej!

Nog kan jag göra allt. Ingenting är omöjligt. Jag gör
inget. Jag försöker inte i överhuvud taget.
Långsamt låter jag det jag har i mig fräa bort det
humana i mig. Det som kanske skulle kunna görä
mig till en accepterad person, def förtvinar av
orsaker som finns på ett bortglömt onåbart plan.
Dolt. Här när någonting som försöker ropa efter
ett hjälp fortfarande finns så skriver jag.
Vem är du som läser det här? Det enklaste jag har
att säga dig är gratulationer till din plats på
jorden. Jag har ingen. Åh, som jag öndskar att jag
låg på ett långt skötbord bland flickor och pojkar.
Och hade en ny möjlighet...

Woods of Infinity еще тексты