Jag lever ständigt i ett (möjligen) ofrivilligt självmordsförsök. Jag tycker mig vara säker på att jag ännu inte vill dö. Eller är det bara en överlevnadsdrift? En signal som kroppen på naturlig väg utsänder? Jag måste dricka alkohol kontinuerligt så att de kvävande snarorna om min hals lättas upp för några timmar och jag (över)lever igen. Det sticker i mitt hjärta. Hör mig skrika ut det som tynger mig så fruktansvärt. Lyssna. Kan du förstå mig? Jag kommer aldrig att passa in i din flock av umgängesgemenskap. Aldrig! Låt mig få bli ett med skogen... Måste bort från all falskhet och all hotande stelhet. Se mig, noterar du mitt till synes livlösa, grå ansikte? Inga anletsdrag. Mitt ansikte utstrålar uppgivenhet och hopplöshet. Jag känner mig hopplös och uppgiven. Så tom inuti. Ingen inspiration - ingen motivation. Ingen strävan... Inget mål... Dock vill jag leva. Satan - kyss mig med din fula mun. Ta mig, fyll hela min kropp med din tunga. Rör om i min kropp. Vig mig - döp mig. Satan, jag drunknar i dina svarta ögon. Öppna som natthimlens ändlösa svindelartade djup. Total gränslöshet. Din blick skållar mig. Satan, ta mig ifrån min kropp. Bränn mitt skal och ta mig till helvetet. Gör mig verklig, för nu lever jag i en skrämmande dröm. Väck mig och jag kan bli dig trogen. Det kliar i hårbottnen, tandköttet, nagelbanden och under min hud. Väck mig och frigör mig från dessa jordliga, mänskliga bojor. För vårt väsen och vår skapelse skall jag befrukta de gråtande oskulderna så att de föder fram de skapelser av vårt blod och vår vision som vi behöver. Satan, jag speglar mig i dina tårar som är vår visdoms brunn och som kommer att bilda vår mörka framtids osinliga hav av möjligheter.